Ulf Wickbom Media AB, Sandhamnsgatan 57 A 115 28 Stockholm, Sweden Tel: + 46 8 6639080. Mobil: +46 705 460774 E-post: ulf@wickbom.se
Hård träning och stress är en farlig cocktail. Jag har den senaste tiden sett alltfler exempel på högpresterande elitmotionärer som drabbas av skador, som tar lång tid att reparera. De flesta är yngre, ”mitt i livet-generationen”. Äldre slitvargar är klokare och har gett upp hoppet om att stå på prispallen.
Felet är inte träningen. Inte ens med fem, tio, femton timmars hård träning i veckan kan du bryta ner en frisk kropp. Människan är byggd för fysisk belastning De flesta högpresterare följer dessutom, ibland alltför slaviskt, ett välgjort träningsprogram som trappar upp intensiteten och innehåller nödvändig vila.
Problemet är inte deras tio träningstimmar utan veckans övriga 158 timmar. Om du redan i vardagslivet lever på hög stressnivå, rentav på gränsen till utbrändhet, är det riskabelt att lägga till mer belastning utan att planera in vad som måste väljas bort för att ge plats för nödvändig återhämtning.
Jag läste om en kvinna som gick upp en timme tidigare än vanligt för att hinna med löppasset innan familjen vaknade. Hon hamnar i dubbel skuld till kroppen. Dels sover hon en timme mindre än hon kanske borde, dels hade hon också behövt lägga till sömn för att ge immunförsvaret förlängd tid att reparera slitna kroppsdelar.
Jag märker också att många supereffektiva människorna använder lunchen till träning. Passet avslutas med en proteindryck och en energikaka på väg mellan duschen och kontorsstolen. Människan behöver inte bara näring. Vi behöver också riktig mat och en måltidsstund.
Andra högpresterare toktränar under veckoslutet, istället för att ta sig tid att varva ner med familj och vänner. Vi har lärt oss att utbrändhet ofta orsakas av brist på växling mellan högsta och lägsta fart i livet.
Den som mitt i livet vill satsa på Klassikern, Ironman eller Ö till Ö, borde därför oftare än vanligt räkna ut hur många träningstimmar i veckan som krävs och sedan dubbla den tiden för att hinna med den extra sömn och det mer medvetna kosthåll som krävs. Jag befarar att det inte skulle bli så många som då är lika intresserade. Vad ska man avstå i en tillvaro kantad av krav och nödvändiga åtaganden? Idrottskarriär har alltmer kopplats till karriären i arbetslivet. Dagens direktörer är ofta hårt tränande asketer, som omger sig med ett stall av personliga tränare, mentala coacher och dietister. Det finns en risk att deras rekrytering till ledningsgrupp och andra höga positioner gärna väger in ett ultramaraton i den sökandes cv. Man kan vara bra på jobbet utan att springa Lidingöloppet under två timmar.
Även de mer normala råden om motion för välbefinnande har i alltför hög grad fokuserat på själva träningsmängden. Några timmars rask promenad varje vecka (och en stunds flås på gymet) räcker gott för att må bra. Men den senast tiden har man allt mer börjat se på resten av tiden. Sitter du många timmar om dagen med spända axlar och snedbelastad hals? Vad, hur, när och hur länge äter du? Väljer du att reprisera en årgång av Mad Men framför sängen?
Jag moraliserar inte. Jag har alibi. Jag har aldrig rekommenderat motion till någon som verkar motvillig. Men jag har uppmuntrat många som vill börja ett mer aktivt, rörligt liv. Nu lägger jag till ett råd. Träning är egentligen bara ett roligt sätt att bryta ner kroppen. Börja med att planera återhämtningen. Det är den som ger resultat.